Jag läste ett Blogginlägg av Alexandra Bring idag som fick mig att fundera lite. Jag har gjort en jäkla resa och jag borde vara stolt. Och visst är jag det vissa dagar men så samtidigt verkar den där jantelagen vara väl inbiten. Jag funderar 10 gånger varje gång jag lägger upp en bild på instagram eller Facebook. Funderingar över vad mina så vänner ska tycka, vad mina kollegor ska säga, hur mycket skitsnack det ska bli över att jag lägger upp bikinibilder eller vad det än må vara. Att det ska vara så tabu att visa upp vad man åstadkommer och att man ska behöva vara rädd över hur det ska bita en i baken senare. Varför? Jag pratar sällan om min cancer, varför jag är ju en överlevare, jag gick igenom det och jag kom ut på andra sidan, jo för jag är rädd för vad folk ska säga och tycka och hur det kommer påverka mig negativt. Nu har jag satt upp ett mål – att visa den där förbaskade cancern att den inte kunde ta allt för mycket från mig, jag ska lyckas prestera vad jag kanske inte borde kunna med min kropp. Jag ska bli bäst och cancern ska inte få bli till ett hinder igen! Okej jag fick byta inriktning på min träning men vad gör det – jag älskar det och jag kan prestera! Min träning handlar inte om att sexuellt vika ut sig eller vad nu folk tror. Jag sliter på gymmet och med min kost. Därtill jobbar jag 100 procent och har pendlat en lång tid. Det går och det tänker jag visa på scenen den 9:e maj. Och jag vill känna mig stolt – inte orolig för vad folk tycker och tänker! Så till Er som tycker det är onödigt att behöva visa upp sig, att jag har ett bekräftelse behov eller vad Ni nu tycker – jag tänker sluta bry mig. Vad anledningen än är till att jag gör det här så är det i huvudsak för att jag vill må bra och det gör jag med min träning och mitt mål.

Så varsågoda nu tänker jag inte bry mig om Ni inte uppskattar mina bilder! Och till alla Er som stöttar och finns där, Ni är ovärderliga! Utan Er är jag ingenting, tack!


Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail