FullSizeRender

Dags för en uppdatering kanske 🙂

Som Ni vet var de sista månaderna av 2015 inte så överdrivet bra för min del. MÅNGA, helt otroligt många har hört av sig på alla möjliga sätt och detta är jag otroligt tacksam över. Jag har kanske inte alltid varit bäst på att höra av mig tillbaka. Jag ber om ursäkt för det men Ni ska veta att alla hälsningar, blommor, presenter, ord – ja allt – har varit så ofattbart värdefullt för mig! Många vill veta hur det går för mig så jag ska försöka göra en kort sammanfattning 🙂

Som sagt i augusti åkte jag in med ambulans (vilket jag tyckte var onödigt men larmcentralen tyckte var absolut nödvändigt) till sjukan. Jag hade mått lite dåligt under dagen och vaknade på natten av bröstsmärtor och att jag blödde (utelämnar detaljerna). När jag kom in hade jag väldigt ont men efter några doser morfin kände jag mig rätt okej och hade en rätt trevlig natt med min alldeles egna sjuksköterska (tur att jag inte visste att man är rätt illa däran när man får en egen sjuksköterska..) Jag har efteråt fått veta att mitt blodtryck var ofattbart lågt och jag hade vätska i lungorna och runt hjärtat och njurarna höll på att ge upp, tjocktarmen var även som ett stort blödade sår. Helt övertygad om att jag skulle få åka hem dagen efter kan jag fortfarande inte förstå hur det blev som det blev. Jag blev kvar 6,5 vecka innan jag fick åka hem en sväng. 6,5 fruktansvärda veckor med så mycket smärta och förnedring som man knappt kan föreställa sig. När jag äntligen fick komma hem var det med skräckblandad förtjusning, hade haft någon enstaka permis som jag inte klarat av själv – så svag att jag knappt kunde gå. Men envis som få var jag mest förbannad över att jag inte fick träna – helt övertygad om att detta var vad min kropp behövde och framförallt behövde psyket det. Jag hade förlorat hela min identitet, piloten och fitnessfreaket som  nu var en kortisonrund otränad typ (dessutom med platt rumpa! – kan det bli värre liksom) som inte fick göra någonting… Inte kunde heller, huvudet fungerade inte, svårt att fokusera och koncentrera sig. Men jag kämpade på. 4 veckor senare fick jag frossa och feber – försökte sova bort det men misslyckades. Jag var väldigt immunsupprimerad och fick snällt ringa till sjukhuset och gick motvilligt med på att komma upp och lämna prover. Jag tog en promenad upp och sen var cirkusen igång igen, över 40 graders feber, återigen en snabbsänka på över 350 och ett blodtryck som var på tok för lågt – inlagd (eller som jag kände det inlåst) igen. Denna fruktansvärda panik över att vara inlagd igen var något av det värsta jag känt! På något märkligt sätt tog jag mig igenom drygt 4 veckor till innan jag fick komma hem igen. Då som ett skal av mitt forna jag. Sviken och besviken på så många sätt.

IMG_9993

Nu har det gått ytterligare 2 månader och jag börjar känna att jag sakta men säkert börjar hitta tillbaka, jag är långtifrån där jag vill vara men jag tror det börjar falla på plats. Om ett par veckor hoppas jag att jag är tillbaka på jobbet – min sista pusselbit som är som ett stort orosmoln just nu. Träningen hjälper mig så otroligt mycket, i slutet av december började jag lite smått och sakta men säkert blev dagarna ljusare (även om jag blev helt utmattad av 1 timme utanför hemmet). Idag drog jag 100 kg i mark – en ökning på 60 kg sen jag fick börja träna – jag blev så ofattbart lycklig! Träning och fitness är min grej! PUNKT! Och jag kanske ska klargöra att min träning och mitt dietande är inte det som gjort mig sjuk. De har faktiskt inte någon förklaring till hur jag kunde bli så fruktansvärt sjuk eller vad det var som orsakade det. Jag har varit väldigt väldigt ledsen över hur min situation blivit och även över hur vissa människor svikit men nu tänkte jag försöka komma vidare från det, det är nog inte sista gången jag gråter över det här men jag hoppas det blir mindre och mindre ofta och fler och fler glädjeskutt över nya PR och finas stunder med fina vänner och kollegor. Dags att ta tillbaka sin identitet!

 

Tack alla! Ska försöka bli bättre på att hålla Er uppdaterade och börja plåga Er med mitt eviga tränande igen, om andan kanske faller på kanske jag t.o.m kan dela med mig av hur fruktansvärt det är att ligga på sjukhus…


Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail